dexter
2006 fick min värld en helt ny mening när smarta tv-producenter beslutade sig för att göra TV-serie av Jeff Lindsays genialiska romaner om Dexter. I rollen som massmördaren med hjärta bidrog Michael C. Hall tillsammans med sina kollegor till den oundvikliga succén. Dexter blev beroendeframkallande. Showtime blev favoritkanalen.

Nu, 2009, när upplösningen av säsong 4 precis presenterats, kan jag tveklöst konstatera att Dexter har förvandlats till en blodigare variant av Fawlty Towers. Dexter som annars är en imponerande intelligent varelse, beter sig nu som Basil med välslipad kniv: Slapstick-mördar-humor. (Jag har som ni vet aldrig begripit nöjet med slapstick.) Istället för att försöka ordna upp kniporna försätter han sig i allt mer bisarra situationer – samtidigt som handlingen fastnat i en 12-avsnitts lång loop. Ibland kan de regelrätta twisterna runt avsnitt 8 i varje säsong lyckas fortfarande överraska en aning, men briljansen är avtrubbad.

En sak är säker dock: Det är fortfarande, trots nedåtspiralen, omöjligt att sluta kolla när man väl börjat och efter varje avsnitt den här säsongen har jag sagt ”näee jag tänker inte se nästa säsong…jag orkar inte med det mer…det fånigt och urdumt…” Därför hoppas jag, att jag när första avsnittet av säsong fem kommer, har styrkan att lägga tiden på kvalitet istället för den troliga nitlotten kvantitet och stoppa in allra första säsongen i dvdn. Allt för att få uppleva gamla hederliga Dexter som en gång tog mig med storm!

Edit: Sen det här inlägget skrevs har jag inte sett ett enda avsnitt av Dexter – *v-tecken*.