Flimrigt.se

”One show to rule them all- this is scream 2008″.

Skräckisarnas, Sci-fi- och Fantasyfilmernas alldeles egna oscarsgala tog plats för en vecka sedan och istället för politiskt korrekta tacktal och designerklänningar får hängivna fans frossa i blod, dramatik, högtravande kameraåkningar och tung tung musik.

I salongen bakom mig sitter en 13-åring som uppenbarligen lurat med sin mamma på filmen. Hon förstår dessutom ingenting: när en zombie käkar ur tarmområdet ur en kille brister hon ut i ett klingande ”men vad göööööör han?!” Du är på en zombie-film – kom över det. Vilket hon till oss övriga biobesökares förtjusning gjorde väldigt snabbt!

Nåväl, som om Resident Evil och Resident Evil 2 inte fått oss att inse hur cool och övermäktig Alice/Milla Jovovich är- nu kommer Resident Evil: Extinction, och vi tvekar inte längre. Alice är på flykt från Umbrella corporations satelliter och försöker samtidigt klara sig från elaka zombies och andra galna som vill slita henne i stycken. Allteftersom hennes lätt övernaturliga förmågor blir mer och mer utvecklade stöter hon ihop med vad som verkar vara de sista överlevande, men maten och bränslet börjar ta slut och gänget bestämmer sig för att åka till Las Vegas…

Jag kommer nu låta som en trasig skiva men denna film är som alla andra treor i år: storyn är så tunn att den är obefintlig och på nåt sätt tror man att en overload av action, ljudeffekter och cool musik kan balansera upp det hela. Det gör det väl på sätt och vis eftersom jag sitter kvar: färgerna är riktigt riktigt snygga, det är grym musik, grafiken är välgjord, effekterna regererar och allt detta är estetiskt sammansatt till en rejäl påse ögongodis! Jag ska dock tillägga att detta är den köttigaste, slashigaste film jag sett på hela året. I kombination med ljudet kan jag knappt titta emellanåt. Ställ detta mot till Millas tillfluffade hy: alla andra ser ut som kratrar i ansiktet men hon, hon är så airbrushad att hon ser ut som en ängel – en mördarängel med heroes-krafter.

Sammanfattningsvis känns det som om jag har en hemsk mardröm där filmernas del III har kommit för att äta upp mig. Filmerna är själlösa transportsträckor till ingenting. Ingen riktig början och inget riktigt slut. Det känns som en förlängsningssladd som bara skarvas till att bli längre och längre och längre. Sen hjälper det inte att filmen är snygg och tuff. Det håller bara så länge. Trots att filmen har en ”lagom” längd på 1,35 blir det inte särskilt spännande. Det är Milla som håller uppe intresset. (Så därför ska jag inte ens kommentera de andra skådisarna…)

Av det klyschiga slutet att döma dröjer det inte länge förrän fyran kommer. Då får vi nog mer Alice än vi kan hantera.

Läs en kombinerad recension av Ettan och tvåan här.

Resident Evil: Extinction (2007)

Silent Hill- bara namnet. Smaka på det!

Jag lovade en gång dyrt och heligt att jag skulle stå först i kön när denna film skulle ha premiär. Det gjorde jag inte. Jag hade nämligen hört att den skulle vara alldeles jättesplattig och ville inte utsätta mig för det. Jag ska sluta lyssna på ”folk”, så farligt var det verkligen inte.

En recensent från tidningen Stardust skriver att Silent Hill är lika sopig som Tomb Raider och Resident Evil. I huvudsak för att alla tre filmerna hamnar i kategorin dataspelsfilmer som saknar story. Jag håller inte med! De två ovanstående filmerna har mycket bra och engagerande manus, i fallet med den döda staden når det kanske inte riktigt hela vägen på det området, men så illa är det inte. Silent Hill har så många andra kvaliteér att det väger upp. Filmen handlar om Sharon, en flicka på gränsen till galenskap som lider av svåra mardrömmar. I sina tillstånd refererar hon hela tiden till staden ”Silent Hill” och som en sista utväg bestämmer sig hennes adoptivmamma Rose att ta dottern på en liten utflykt för att leta reda på stället. Pappan är inte överförtjust utan stannar hemma för att sura istället. På vägen till staden blir de jagade av en lokal polis och jakten får ett abrupt slut i form av krasch. Rose vaknar upp vid sin bil: det flyger aska i luften och Sharon är försvunnen. Vart har dottern tagit vägen och vad är det som händer i staden?

Det uppenbara är hur FRUKTANSVÄRT bra de fått till miljöerna och det är ju värt att se filmen enbart för det! Det känns som att bli inkastad rakt in i spelet som en osynlig åskådare. Som att spela spelet- utan att behöva slåss. (Passar mig alldeles ypperligt…). Scenografin och fotot är helt fantastiskt och det är skönt att bara suga in de vackra bilderna. Akira Yamaokas musik ger ytterligare en dimension till balansgången mellan vackert (kärleken till ett barn) och total galenskap (att mista sitt barn och slåss mot otäcka monster i en ond stad). En del kritiker till filmen tycker att den är förvirrande och inte ger några svar- med tanke på hur lite man får reda på i spelen tycker jag att den ger mer svar än vad man kan vänta sig! Det är en gemytlig liten historia där det viktiga inte är varför något händer utan att det händer.

Effekterna är för det mesta ok- men andra stunder ganska B, men inte på långa vägar så illa som regissörens tidigare verk Vargarnas Pakt. Här måste jag nog ge Christophe Gans godkänt ändå ;). Att återskapa miljöerna på det sättet han gjort förtjänar en belöning!

Finns på DVD nu!

Silent Hill (2006)

Vad får man om man korsar James Bond med Indiana Jones? Tomb Raider! Å ena sidan härliga gåtor och artefakter (dock väldigt snabblösta på grund av supersmarta Lara Croft) å andra sidan en superkaxig motorcykel-hjälte med långa ben och massor av pistoler. Behöver jag säga att Angelina Jolie spelar huvudrollen? Alla killars våta dröm alltså ;). Nog om det: Kan man göra bra filmer med datorspel som förlagor? Resident Evil är bevis för det, men spelar Tomb Raider i samma liga? Hm…inte riktigt men den är ganska underhållande. Det är både älskvärt och klyschigt på samma gång. Överlag så bjuds vi på underhållning enligt förväntningarna kanske till och med lite över, stundtals intar dock dålig grafik och överdrifter duken och det blir en millimeter för mycket. I övriga roller ser vi Jolies IRL pappa Jon voight och Daniel Craig (nästa James Bond). Apropå ingenting…vad har de gjort med hennes bröst? *s* De ser ut som två strutar…Jaja, en sak är säker, filmen fick mig att se fram emot National Treasure 2!!

Tomb Raider

Filmer som är baserade på datorspel brukar inte ödsla tid på story och skådisar, utan satsa mer på påkostade effekter och grafik. Efter att ha sett den första Resident Evil var jag dock positivt överraskad: storyn var genomtänkt, ‘lagom’ mycket ‘gore, musiken är fantastisk, grafiken ursnygg och Milla Jovovich enastående. Häromdagen blev det då dags för uppföljaren. Nu har bio-experimenten gått ännu längre och vi får ett ”extension pack” med barn-zombies, nemesis-projekt och en super Alice. En lättklädd superpolis (hon går omkring i minimalt med kläder fastän det är kväll och alla andra har massor med kläder på sig…), får konkurrens när Alice smiter ut ifrån sin fångenskap. Jag vill inte ödsla mer energi på att förklara storyn än så, för mer är den inte värd! Grafiken och effekterna håller samma klass som den första men storyn börjar väldigt planlöst för att endast ordna upp sig marginellt i mitten och mot slutet, men det finns mycket luckor. Det håller inte…resultatet blir en tråkig kopia av den föregångaren. Inte ens Milla håller intresset uppe…Med tanke på slutet befarar jag att vi kommer bli påtvingade en tredje variant också. Jag måste dock tillägga att de verkligen lyckats med planscherna, de är  urläckra!!

Resident Evil

Resident Evil 2: Apocalypse