Nordisk film…har en plan!

Nu tar Nordisk Film & TV-fond i med hårdhandskarna för att få fart på den nordiska filmmarknaden: I ett treårsprojekt som går under namnet ”NordicHigh-Five” ska distributionen av nordisk film gynnas via ett nytt produktionsstöd. (Som återbetalas).I varje nordiskt land har ett distributionsbolag utsetts som samarbetspartner för att samarbeta med bolagen från de andra länderna. Kraven har varit att det ska vara ett bolag med expertis inom området smalare kvalitetsfilm (be någon definiera termen ;) ) – i Sverige är det NonStop Entertainment som kommer att jobba med projektet.

Tanken är att detta system ska göra nordisk film mer tillgänglig för den inhemska publiken, göra den mer kommersiell och därigenom öka möjligheterna för upphovsmakarna att gå med vinst. I den första kullen filmer ser vi bland annat ”De ofrivilliga” och ”Kenny Starfighter” (Jag har visserligen inte sett den senare filmen, men sätter ett litet reserverat frågetecken bredvid den angående kvalitetsstämpeln, möjligen har den kommersiellt potential…)

Fin tanke det här med att försöka få igång intresset för nordisk film genom att främja distributionen. Den helt neutralt ställda frågan är: kommer det att ge något? Projektet kommer att utvärderas efter två år – vi får se vad slutsatserna blir då. Personligen är jag tveksam, utfallet beror nog på ifall man är villig att tänka lite nytt, om bolagen är villiga att använda sitt stöd till att utveckla distributionsförfarandet kanske de har något vi kan nappa på.
Vad tror ni?

Kolla in Nordisk film & TV-fond för mer info!

Synden straffar sig alltid i Crystal Lake

friday-the-13th-poster3.jpgMed fjortisar, nallar och några andra enstaka 30+ individer blickar jag nyfiket upp mot duken och vad många felaktigt tror är en remake av originalet från 1980. Fredagen den 13:e är snarare en uppföljare/hyllningsfilm som bakar ihop det bästa från film 2 och uppåt. En ny fredagen den 13e del 2 helt enkelt.Det blir en mysig stund i Jasons Vorhees marker 29 år efter att mamma hämnades syndiga lägerledare och sedermera satte igång förbannelsen vid Crystal Lake. Årets slakt börjar med att campande ungdomar i jakt på marijuanaodlingar lite plumpt återberättar för de i publiken som inte var med när det begav sig, om hur allting började. (Men vi får inte veta mer om Jasons bakgrund än de tidigare filmerna vilket känns skönt!) Sen är äventyret igång och med massor av humor, självironi, slashing, Jason, tuttar, sprit och skrik är det inte mycket som fattas.

Den inbitne Fredagen den 13:e fantasten lär känna igen trevliga små trademarks i form av kameravinklar, sceneri, vapen och avrättningsmetoder. Vissa scener och sekvenser gav mig både gåshud på armarna och ett fånigt leende på läpparna, då jag mindes originalbilderna från tidigare filmer.

Marcus Nispel lyckas fint med att återskapa känslan av 80-talet genom små detaljer i kameraarbetet och sin personregi. Och då menar jag känslan i filmen, inte modet (eftersom filmen utspelar sig i nutid vore det fånigt). Visst inger detta en viss förutsägbarhet om man kan sin Jason-historia, men jag tycker det är övervägande trevligt att se projektet producerat av Mr. fredagen-den-13:e-själv: Sean S. Cunningham, och allas vår Michael Bay (=garanterad kvalité!!).

Det är gott om tajta bilder som med sin brist på information om vad som händer runt omkring får nerverna på helspänn. Jag hade dock gärna sett att man dröjt lite med att visa hela Jason i bild, men ok då, jag kan leva med det då man verkligen lyckats med att få till honom och hans kroppsspråk och ljussättningen gör mig vid flertal tillfällen lyrisk!

Annars får vi lagom mycket “k k ha ha ha ha” och ett upphottat soundtrack som funkar. Jasons hjärna har fått evalvera aningens också – det känns som att han blivit lite smartare? Även om han förvisso fortfarande blockeras av mamsens befallningar ;).

Det är ju såklart nödvändigt att ha sprängfyllda silikontuttar i en slasherfilm gjord 2009 – det blir ju extra syndigt – men jag hade gärna sluppit dem.

Sammanfattningsvis är det en ljuvlig nostalgitripp med övervägande glädje och slafs, vissa planteringar är tyvärr uppenbara men det här är kort och gott en snygg uppföljning på Fredagen den 13:e från 1980.

betyg41.gif

Struttiga rådjurs-Knightley del 2

duchess 5.jpgKeira Knightley och Ralph Fiennes blir make och maka i detta verklighetsbaserade drama om socitetslivet i 1700-talets England. Överklass, otrohet och prestige blandas med ryschpysch och stora hår när den intelligenta och passionerade Georgiana gifter till sig titeln hertiginna av Dorkenshire. Men vuxenvärlden –där otrohet och oäktingar är lika vanligt som frukost – blir en besvikelse. Maken William är allt annat än kärleksfull och hennes roll i livet blir att agera avelssto åt honom. Måttet rågas när han flyttar in sin älskarinna och hennes tre pojkar i deras hem. Runt hörnet väntar dock den stora kärleken: en ung politiker med stora ambitioner.

The Duchess utspelar sig i en tid då det var moderiktigt att bära peruk – gärna pudrad – men det var också en tid då kvinnor hade mycket lite att säga till om: Personlig vilja och utveckling måste underordna sig det sociala anseendet. Filmen följer starka och smarta societetskvinnor som utnyttjar de få medel de har att uttrycka sig och forma sin tillvaro.

Du kanske är en av dem som klipper med ögonlocken vid blotta tanken på kostymdrama, men historien om Georgiana berättas med en hoppfullhet och ironi som således lyfter fram de politiska och sociala frågor vi tacklar efterdyningarna av även idag. Manus och regi ger även öppningar för att visa männens ödmjuka sida, följaktligen undviker vi tack och lov en alltför klyschig feministhistoria.

Med ett sammanhållet komplett manus och vackra bilder utforskar regissören Saul Dibb Georgianas tankar: Vad är en människa villig att göra för sina barn? För kärleken? För anseende? Medan Ralph Fiennes tar över duken under sina scener lyfter den vackert komponerade musiken som en egen karaktär. Oscarsstatyetten för bästa kostym är som i en liten (läs: stor) ask. Keira Knightley är dock odefinierbar och filmen hade fått det där lilla extra med någon mer karismatisk i huvudrollen.

Men kan någon peta i henne lite mat?

betyg4.gif

Alldeles för riktigt

AAC300px.jpgAn american crime har legat så länge på önskelistan att jag hunnit glömma bort både vad den handlar om och varför jag var intresserad av att se den. I dunklet fanns det någon fördom om att det var en klassisk thriller så det tog några minuter innan jag mentalt lyckades smälta resultatet av den här verklighetsbaserade resan.

I mitten av 60-talets USA behöver Sylvias och Jennys cirkus-resande föräldrar någonstans för sina flickor att bo under resten av cirkussäsongen. De blir således inneboende hos Gertrud, en ensamstående 7-barnsmamma i stort behov av pengar. När checken andra veckan blir sen får flickorna var sin disciplin-stund med paddeln och den yngre och poloskadade Jenny bryter ihop. Den äldre och starkare Sylvia erbjuder sig att ta hennes straff ovetandes att detta kommer utvecklas till en mardröm där Sylvia blir syndabock för allt den deprimerade Gertrud inte gillar med sitt liv. Under flera månaders tid misshandlas 16-åringen av sin inhyrda husmor, de andra barnen och grannbarnen: Helt utan synlig förklaring blir hon sparkad på, bränd med cigaretter, utsvulten, nedtvingad i källaren mm.

Efter filmen – som verkligen sätter sina spår – satte jag mig vid internet för att försöka luska reda på hur mycket som är sant och inte – och det mesta verifieras av flera oberoende källor med några små avvikande detaljer: jag blir lite förbryllad av att filmen tvärtom har utelämnat de mest förnedrande incidenterna Sylvia fick utstå. I och för sig gör det mig lite lättad – för den här skildringen av en störd störd händelse tillsammans med Ellen Page, Catherine Keener och deras skådespeleri är tillräckligt gripande som den är. En del scener hade jag gärna avstått från i sin nuvarande form dock, till exempel voice-over sekvenserna som ger ett amerikanskt sentimentalt fluff över händelsen. Jag tycker Ellen page och manuset i sig personifierar Silvia Liken tillräckligt.

An american crime
betyg41.gif

Julklappstips 2!

freddy2.jpgOm du är ute efter något billigt till din filmfantastkompis/syskon/förälder och har vägarna förbi Amsterdam föreslår jag en sån här liten krabat! (Som du ser till höger i bilden).

Om någon tvekar så kan jag berätta att det är en liten Freddy Krueger av garn. Söt och kramgo till och med med en liten metallhand – visst tröjan kunde varit mer randig men i övrigt ser han likadan ut!

I Amsterdam såg jag dem på ett par ställen och det är förmodligen inte den enda staden i världen man kan hitta garnikonerna: men i Holland kostar de endast 2 euro. Rekommenderas!

Ps. Hör gärna av er om ni vet fler och närmare ställen de går att införskaffas på!

Julklappstips!

sceneit3.jpgSom abstinensbenägen cineast kanske det är svårt att slita sig under julens alla släktträffar, men hur mycket man än gillar att titta på film är det rekommenderat och trevligt att då och då ta en paus och socialisera sig.  Särskilt under högtider. Lugn, lugn. Nu finns en ny anledning: ”Scene it – box office smash”  från Xbox 360.

För er som inte känner till föregångaren ”Lights camera action” är Scene it ett frågespel för den inbitne filmfantasten. Med hjälp av varsin trådlös kontroll gäller det att så snabbt som möljigt svara rätt svar på frågor om filmer, skådespelare, regissörer, repliker, karaktärer mm. I denna nya version har man riktat in sig på storfilmer och följaktligen är oddsen att svaret är känt något större – även om det också förekommer en del kassakossor från förr.

Bland kategorierna ses upphottade favoriter från första spelet: filmklippsekvenser, ljudklipp, förvrängda skådespelarbilder, filmplanscher, vilket-föremål-saknas-på-bilden, anagram mm.  En del nya pussel finnes även, t ex 8-bitars remakes av filmer och skådespelarkedjan. Man har också gjort en del strukturella förändringar som gör att tempot är högre och du kan välja på att spela kort spel (15-20 min) eller långt spel (25-30 min). Nytt för ”Lights, Camera, Action” är också att spelarna själva kan bestämma om det ska dras minuspoäng vid fel svar eller inte – något som tidigare gjorde att man spelade lite ”safe”.

En annan finurlig funktion är bonuspoängsutdelningen mellan rundorna: den som ligger först får ca 2000 för ”smarty pants” medans den som ligger sist får 3000 för att han/hon är slöast och 3000 för felaktigt svar. Härmed är poängen utjämnade ;). Men det är ganska kul då det blir jämnare och mer spännande än om någon drar ifrån med hästlängder. Den nya funktionen i Xbox att göra en egen avatar har också anammats så du kan spela med ditt eget ”jag”.

Om du, liksom jag vill spela mest hela tiden men har ont om vänner som har lust/kan spela när du vill så överraskar Scene it med en lösning: antingen kan man spela solo och tävla mot sin topplista, eller köra en omgång med cyberkompisar. Detta är kul i början men sen minskar dock den sociala trivselfaktorn drastiskt och tar udden av spelet.

Jag gillar Scene it, det fungerar lika bra med familjen som med polarna på fredagkvällen. Räkna med att det tar ca 1 -2 timmar per sittning innan ni tröttnar. Om man spelar ofta misstänker jag att frågorna tenderar att upprepas, men det ryktas om nedladdningsbara frågor i framtiden vilket skulle fixa detta aber.

Sammanfattningsvis är Scene it: Box office smash! ett kul spel för alla filmnördar med mycket humor och roliga kategorier!

Hemmakväll – en dvdocean före rehab

dvdflimrigt.jpg

Det råder biotorka i stan. Eller nej, det är inte särskilt sant. Det går massor av filmer, men de som faller under kategorin “värda att lägga ut biopengar för” har jag redan sett, och den andra filmen som återstår går bara sent på kvällen när jag vill sova. Denna situation hade för ett år sedan varit katastrof, men nu, post-hemmakväll, ordnar sig allt ändå.

Hemmakväll är för er som inte vet det, godis och dvd-mecka. Ett besök börjar vanligtvis med att jag botaniserar bland 4 för 99-filmerna och plockar på mig 10-15 stycken. Sedan börjar förnuftet resonera med känslorna och jag sållar bort 3-4 stycken. Efter en blick från min överförmyndare – sambon – tar jag mycket motvilligt bort ett gäng till. Detta beteende upprepas ett par gånger i månaden och hyllorna börjar som en följd ta slut. Men varför hyra filmerna när man kan äga dem för samma pris? I värsta fall jag flytta till en större lägenhet :] – eller?

I högarna hittas relativt nya filmer inom alltifrån rom-coms till skräckisar. Roligast är att köpa grisen i säcken och samla ihop ett gäng du aldrig hört talas om. Ibland lyckas man pricka in filmer med runt 2.0 på imdb – ibland går det lite bättre ;). Sist adopterade jag “bara” fem filmer (jag kunde inte ta bort den sista!! Det bara gick inte!!!) och en stor påse godis. Helgen var fantastisk!

Mirakel Schmirakel

henry_poole_is_hereposter.jpgIdag startar de tio dagar av filmfrossande som kallas Stockholm Filmfestival. Är ni osäkra på var ni ska börja i programmet, kommer jag här med ett tips!

En överspelande Luke Wilson, independent pretto och kristen propaganda: vissa borde tvätta munnen innan de uttalar sig om denna film. Jag tycker aningens annorlunda och anser att Miraklet med Henry Poole är en av de mest tänkvärda och gosigaste filmerna jag har sett på denna sidan 2008.

Med ett dödsbesked i ryggsäcken flyttar den folkskygge Henry Poole in på sin barndomsgata för att dö i ensamhet. Dessa planer håller inte riktigt då granntanten ser Jesu avbild på hans husgavel – snart är trädgården ett tillhåll för mirakelsökande troende och Henry tvingas i sin olycklighet möta gatans originella invånare men samtidigt sig själv och sin ovilja till tro, hopp och kärlek.

Jag kan förstå hur man kan landa vid åsikten independent pretto: den för genren typiska musiken används lite mycket och lite för högt. Ibland känns det som jag inte riktigt får känna ”klart” själv – regissören vill berätta för mig så att jag säkert inte missar det. Men Luke Wilson och manuset räcker för att framkalla mina känslor. När det gäller de nedtonande färgerna gör de sig bra i historien där utsidan är symbolisk för insidan.

Att filmen skulle vara kristen propaganda bara för att ”Jesus” är med i bilden är att dra lite snabba slutsatser tycker jag: filmen diskuterar inte så mycket tron på Gud och hans son eller vad de förmodade krafterna kan åstadkomma – utan vad som händer med oss när vi tappar var tro och vad vi kan åstadkomma genom den – oavsett om vi tror på en ”jesus”, en popstjärna eller oss själva.

Regissören Mark Wellington (Pearl Jams Jeremy och Mothman prophecies) inger en känsla av total förutsägbarhet . för att sedan ta ett litet sidospår och ändå överraska. Dessa dryga 1,5 timma kan sammanfattas med en del småskratt blandat med djup och tårar som jag länge kämpar emot…

En film som dröjer sig kvar efter rulltexten.

Miraklet med Henry Poole
betyg41.gif

Rymdkryssningar med flytande föda

walleflimrigt.jpgVart är världen på väg egentligen? I Pixars nya gullegullfilm Wall-E får vi svaret: När människorna ignorerat miljöhotet tillräckligt länge flyr vi ut i rymden på en evig femårskryssning där vi blir uppassade av robotar medan fettmassan ökar och skelettet i våra kroppar förtvinar. Under tiden har vi robotar som städar upp därhemma –  eller rättade sagt robot: Ensam kvar är Wall-E, som nu känner sig lite isolerad efter att i hundratals år städat upp efter slit-och-släng samhället. Med känslorna på utsidan och ett hjärta av guld längtar han efter någon att mysa och hålla handen med. (Den lilla kackerlackan är inte så kramgo ;)). Han tröstar sig med roliga pryttlar upphittade i sopberget under städpassen.

Med mängder av robotar, manicker och pryttlar charmar sig Pixar in bakvägen med sin lektion i hållbar utveckling och påminner oss på ett lagom sentimentalt sätt att det kan gå riktigt illa om vi inte sätter fart snart. Känner man sig trött på miljöhotet ges även en söt engagerande hi-tech kärlekshistoria om en väldigt artig robot utan vänner som har mycket att lära människorna i rymden om känslor och ömhet.

Vid det här laget finner jag det ganska omotiverat att älta om pixars tekniska fulländning, så jag låter bli. Wall-E har ett engagerande manus på många sätt och deras sinne för detaljer är med även denna gång och trots kliniska robotar är mysfaktorn är hög när man utforskar ytterligare ett nytt område, rymden.

Efter att ha väntat på att få se denna film med engelskt tal sedan i somras måste jag säga att det ändå var värt väntan! Jag är fullkomligt såld på Wall-E både som robot och som film: analysera inte, döm inte, bara ta den här lekfulla roboten och underhållande filmen för vad den är!

Wall-E
betyg41.gif

Finns på dvd från 18 november.

The Big Bang theory

Untitled-11.jpg
Min nya favorit bland komedieserier :D:

Leonard: We need to widen our circle.
Sheldon: I have a very wide circle. I have 212 friends on myspace.
Leonard: Yes, and you’ve never met one of them.
Sheldon: That’s the beauty of it.