Flimrigt.se

Denna film visar sig vara precis det jag längtat efter så länge: en riktigt bra spännande psykologisk thriller. Hur den har hamnat underst i dvd-högen är så här i efterhand svårt för mig att smälta…

Mr. Brooks är spännande från början till slut och Kevin Costner är fullkomlig i rollen som schizo-hellylle-familje-far-mördare: När han vid sin senaste utryckning lämnar ett vittne efter sig får han en tuff polis i form av Demi Moore (AKA plastkvinnan) i hälarna. För att göra det lite extra jobbigt för pappsen har dotter Brooks sina egna hemligheter, som ställer till det ytterligare. I rollen som Brooks andra hälft ses William Hurt, och Marg ”Catherine” Helgenberger gör en standardroll som ovetande fru.

Med ett stort plus i kanten ;).

Mr. Brooks (2007)

2 comments

”One show to rule them all- this is scream 2008″.

Skräckisarnas, Sci-fi- och Fantasyfilmernas alldeles egna oscarsgala tog plats för en vecka sedan och istället för politiskt korrekta tacktal och designerklänningar får hängivna fans frossa i blod, dramatik, högtravande kameraåkningar och tung tung musik.

No comments

Quantum: Minsta enheten av någonting – tänk kvantfysik (Tror jag…) Solace: tröst.

Pre-casino royale var jag aldrig någon direkt bond-fan. Faktum är att de senare filmernas orgie i osannolikhet fick mig att inte vilja se någon av dem alls. Sen tog Craig över som Bond och man gjorde en reboot på manuset. Förutom mer komplicerade titlar och en mera lågmäld bond uteslöt man båtar på land och diverse annat plink-plonk. Detta passade mig alldeles utmärkt och ända sen eftertexterna av Casino Royale har jag längtat efter denna stund.

Hur är det då med Quantum of Solace? Förutom att filmen har något av de snyggare förtexterna hittills, samt Daniel Craigs Bond, är det ganska ljummet. Marc Forster går rakt i den fälla som Martin Campbell gillrade åt honom med Casino Royale: Ååå folk gillade actionscenen på byggställningen – då gör vi några likadana här men byter ut klätterställningen mot något annat. Och istället för att ha de två sedvanliga duell-action-scenerna med Bond (en i början och en i slutet) stoppar vi in 15 såna så kan vi fylla ut med lite handling emellan: miljöhotet är hett, ta lite sånt, CIA är alltid spännande plus en skurk med skojig brytning. Släng in en med legohår också, så blir det extra spännande…Vilken bra ide! Supertufft. Visst blir det spännande – men helt utan spänning!

Mitt i alla explosioner och action-dueller anar jag en liten tunn tråd: Bond vill såklart hämnas Vespers död samtidigt som han får veta att gänget förre skurken arbetade åt är större och har mer koll än vad de trott. På vägen upp mot ärkeskurken Greene stöter vår hjälte på ultra-tjejen Camille som naturligtvis har sin egen agenda och inte faller för Bonds charm.

Förutom att handlingen är tunn är inte dialogen lika njutbar som den jag förälskade mig i under föregångaren: mot mitten av filmen får Craig lite roligt att framföra, men udden saknas. Jag ser inga fyrverkerier när det gäller hantverket heller: vissa parallellklippningar -som iofs är ganska snygga – känns mest utslitna och blasé, de hör inte hemma i Quantum of Solace daterad 2008. Det var coolt i Nikita 1990 (inget ont om den filmen ;)).

Men visst, även om det tar mig en stund att hitta Bond-känslan är Quantum of Solace underhållande och vid ett par tillfällen lite smårolig. Men den reduceras till en actionfilm i mängden. Bonds rollkaraktär har blivit actionhjälte och jag skyller allt på Marc Forster (Craig gör filmen): Någon vodka martini kan jag inte minnas att han dricker och tuffa gadgets är det ont om. Har de vetenskapliga rådgivarna sagt upp sig?

No comments

I höst har vi två spännande dvd-släpp att se fram emot!Samtidigt som jag diktar ihop denna blogpost påbörjar dokumentären LYNCH sin resa till min brevlåda: En film som kvalade rakt in på önskelistan under Sthlm filmfestival i fjol. Goda nyheter för er som inte hann se den då!

LYNCH (vars regissör är anonym) låter dig följa under arbetet med Inland Empire: över två års material sammanställs till ett intimt porträtt av regissören som både roar, inspirerar och utbildar!

Finns att köpa här för 170 pix!

En annan nyhet  – som iofs luktar lite väl mycket ”tjäna pengar”- är samlingsboxen ”David Lynch the lime green set” där vi, *hör och häpna*, serveras en ny version av Eraserhead (med förbättrat ljud) samt soundtracket till denna; The Elephant man; Blue velvet med ljud godkänt av auteuren själv (är inte ljudet till Eraserhead det?) och de 8 avsnitten av den animerade serien Dumbland som handlar om en arg man, hans fru och alienbarn. (Du kan se första avsnittet här).

Dumbland is a crude, stupid, violent, absurd series. If it is funny, it is funny because we see the absurdity of it all.
David Lynch

För den som inte är intresserad av att köpa filmer man förmodligen redan har, innehåller denna mastodontbox även lockgodis: extra material till The Elephant man, Industrial symphony no 1 (videosammanställning av det musikaliska samarbetet mellan Badalamenti och Lynch inför New Music America Festival 1989): samt något vid namn ”Mystery disc”.

The lime green set finns att inhandla från 18 november och kan beställas för det åtråvärda priset 999,99:-. Hör av er om ni hittar en billigare variant så att lättlurade fans som jag slipper äta nudlar resten av den månaden (iofs kanske vi förtjänar det). Boxen kommer garanterat att se bra ut i hyllan, men i slutändan förmodligen kosta mer än vad den smakar.

No comments

Secret Window (2004) har hunnit gå på TV två gånger sedan den kom i min ägo. Men bättre sent än aldrig: igår var jag sugen på en skön thriller och kröp upp under filten med solen tryggt utanför persiennerna.

Denna Stephen King-baserade historia handlar om en känslomässigt nere författare med skrivkramp, som inte helt oväntat får en ärkepsykopat efter sig. Orsaken? Denne störde person hävdar att Mort Rainer plagierat hans berättelse och han vill nu ha upprättelse. Samtidigt får vår huvudkaraktär påtryckningar från ex-frun och dennes nya kärlek om att skriva på skilsmässopapperet – mystiken tätnar (ironi).

Redan i förtexterna har jag i min fantasi målat upp ett tänkbart scenario, i mitten av filmen glömmer jag dock bort det en smula eftersom spänningen stiger och jag tänker att det här kan nog överraska – men icke. Allt jag förutspådde de första två minuterna stämmer och inte ens en briljant Johnny Depp med ”bed head”-frisyr kan lyfta detta manus. Visst har filmen sina stunder och jag sitter på kanten av soffan ett par gånger, men en thriller tappar i mitt tycke hela sin poäng om man kan räkna ut vad som ska hända. Den övertydliga klippningen och pretto-skräckmusiken är de största anledningarna till katastrofen.

1 comment

När huvudet känns tungt, bihålorna kloggat igen och musklerna värker kan det vara läge att skapa sitt eget lilla husapotek: bästa medicinen i mitt tycke är då värdigt ögongodis (så till vida man inte är diabetiker då insulin är att rekommendera). Det finns en hel uppsjö av potentiella piller och ju mer jag funderar desto fler kommer jag på. Jag har här valt att dela med mig av mina favoritkurer tillgängliga på DVD, notera dock att nedanstående lista är låååååångt ifrån komplett. Tipsa gärna om era egna sjukliga tips i kommentarerna! Read more

1 comment

Mannen bakom höjdarserien Six Feet Under är tillbaks med ytterligare en kistrelaterad historia, den här gången handlar det om de odödliga medborgarna i samhället: vampyrerna. Serien bygger på böckerna om Sookie Stackhouse (skrivna av Charlaine Harris), där vampyrerna kommit ”ut ur kistorna” och lever bland oss vanliga dödliga. Istället för att livnära sig på människor dricker de enbart ett specialutvecklat syntetiskt blod ”TruBlood” – och allt borde vara frid och fröjd. Inte riktigt.

Read more

2 comments

Den nakna pistolen, Hot Shots, tusen varianter av Scary movie och Det våras för-filmer: parodier i varierande kvalité finns det gott om. Här har Ben Stiller och Mulholland drive- skådisen Justin Theroux slagit sina kloka huvuden ihop för att berätta historien om Kirk Lazarus, Jeff Portnoy, Kevin Sandusky, Alpa Chino (!!) och Tugg Speedman – fem stjärnor som ska iscensätta boken Tropic Thunder skriven av krigsveteranen Four Leaf Tayback. När filmen på grund av de ego-fixerade skådespelarna (och en fadäs med sprängämnen) hamnar på gränsen mellan vara och icke-vara tar den oerfarne och relativt inkompetente regissören Damien Cockburn saken i egna händer…

Read more

No comments

Häromdagen tryckte jag livligt på kontrollen och lyckades pricka in Tim Burtons mästerverk Batman returns. Allteftersom minuterna tickade på, växte en märklig men avslappnande känsla i mig. 1992 känns inte så värst långt borta i tiden men på de 16 år som förflutit har det hunnit hända en del filmens värld. Mest på gott, men även något på ont. Visst är Burton med sin säregna stil en smula otypisk regissör att diskutera i sammanhanget, men Batman numero 2 var trots allt barn av sin Hollywood-tid och jag kunde inte låta bli att fundera över vad det är i Batman Returns som känns annorlunda mot dagens storfilmer. Varför satt jag och småmyste? Varför kände jag mig så harmonisk? (Bortsett från de uppenbara skälen att det är en bra film!)

Var det bristen på Christian Bales väsande ” I am Battttmaaaan”? Hur irriterande det än må ha blivit är inte det svaret på min fråga; Var det 1992s märkliga sätt att producera skuggor utan ljus? Nepp; Är det bristen på Katie Holmes eller kanske överflödet av Michelle Pfeiffer som ger Michael Keaton en av de tuffaste och sexigaste filmkyssarna någonsin? Hmm, nej.

Jo, stopp nu lite! Backa tillbaks – där har vi det: Tänderna! På senare år har det blivit praxis att bleka tänderna – med Hollywoodstjärnorna i spetsen räcker det inte längre med att tänderna är hela, rena och överdrivet raka. Och gud förbjude om dina tänder har en naturlig off-white, äggskalsvit- men ändå vit ton – som ses här i Batman #2. Nej, då ska det putsas och poleras och det har gått en aning till överdrift! I går såg jag några glimtar ur höjdarfilmen National Treasure där en ganska smutsig och väderbiten Nicholas Cage brukar sina tänder att lysa upp den dunkla vägen till nationalskatten. Incidenten fick mig att minnas en hel ensemble av Die hard 4-karaktärer som förra sommaren visade upp sina rader av neonvita gaddar. Digitalt fixat eller inte så ser det fånigt ut – för att inte tala om vissa filmers airbrush-hysteri som fluffar till skådisarna till bomull.

Naturligtvis var det inte bara avsaknaden av överbehandlade tänder som gjorde att jag myste av filmen ovan, snarare en helhet av lekfullt och opretentiöst filmskapande (hm ok jag kanske drog det lite långt nu…): Vänner-avsnittet där Ross bleker tänderna så att de lyser i mörkret känns i nuläget inte så överdrivet och avlägset som det gjorde när vi först såg det. Börjar vi bli parodier på oss själva med denna jakt efter tramsig perfektionism? En alldeles för stor diskussion att ge sig in på en lördag och sammanfattningsvis drar jag bara slutsatsen att det är lättare att koncentrera sig på filmen när man inte blir bländad :].

No comments