edenlake Skräckfilmer har ju genom tiderna inspirerats av aktuella hot i samhället. En sorts terapi där vi kan bearbeta och få utlopp för rädslan, men samtidigt stanna i biostolens trygga famn. Men vad är det egentligen vi är rädda för så här i startgroparna av 2000-talets andra decennium? Är det djur? Teknikens baksidor? Inavlade psykon? Liftare? Övernaturliga väsen? Nej, allt detta har vi bearbetat – det vi har kvar i dagens stressade samhälle är unga vars föräldrar av olika anledningar abdikerat och lämnar sina barn utan mening i sina liv. Hotet är unga som inte fått lära sig att skilja på rätt och fel; unga som saknar empati; unga vars föräldrar av olika anledningar inte har tid med sina barn: Eden Lake slår huvudet på spiken när man  beskriver det läskigaste just nu. Läraren Jenny och pojkvännen Steve ska fly staden för en romantisk tältweekend i naturen. Den manliga halvan har så klart tänkt att fria och har hittat det bästa ställen: en avlägsen sjö vid ett vackert stenbrott. Det dröjer dock inte länge förrän friden störs av ett gäng uppkäftiga barn som håller till i närheten. När konfrontationen väl är gjord är maktkampen igång och paret måste utan bil, tillhörigheter eller karta försöka ta sig förbi sina plågoandar – och fly ut ur skogen istället. I filmens anslag hör vi i bakgrunden ett radioprogram om att vuxna som inte håller ordning på sina barn borde få betala böter – jag anar hur filmens historia kommer att utveckla sig, men jag anar inte hur hårt filmen kommer att ta tag i mig! Precis som i föregångaren Ils är det läskiga här inte blodet eller jakten, utan den underliggande paniken man får av ett barn som duktigt slänger skräp i papperskorgen men som inte kan känna empati med den individ man just skar halsen av. Paniken som stiger när vi får klart för oss vad vi är kababla till om vi bara är tillräckligt rädda. Om vi har tillräckligt låg självkänsla och någon annan hetsar dig. Vad vi kan göra för att bli accepterad av gruppen. Det är överflödigt att ge sig in på hur filmens hantverk är utfört – det är alldeles lagom då det försvinner till förmån för handlingen. Eden Lake är tveklöst en av de läskigaste filmer jag sett. Man sparar varken på fake-blodet eller samhällskritiken. Den sitter kvar både psykiskt och fysiskt med sin vackra miljö men sina otäcka, rädda, ansvarslösa och övergivna människor – vuxna som barn. Och man kan inte sluta titta. Man slutar aldrig hoppas att det goda ska segra. Visst är det här en överdriven domedagsbild med väl reko protagonister och väl elaka barn – men kombinationen av handling och bilder blir det läskigaste jag sett i år! betyg41.gif